Mitt emellan Sundsvall och Östersund ligger en liten ort som heter Ånge. Inget märkvärdigt med det. Orten är en järnvägsknut och av många betraktad som Sveriges geografiska mittpunkt. 1968 var det här Ninni föddes. Alldeles rosig och med pigga ögon välkomnades den fina lilla flickan till världen av mamma Annmarie  och pappa Eidor.

Redan efter några år visade det sig att Ninni fötts med talang. Hon kunde rita och det var något som hennes morbror Kalle också var duktig på och gärna ville uppmuntra. Sagt och gjort. Kalle införskaffade ambitiöst ett helt målarset med penslar, ett litet staffli och oljefärger. En ovanlig gåva till ett barn på fem år. Men Ninni har aldrig dragit sig för utmaningar och lärde sig ganska snart att både blanda färg och få upp den på duken. Med lyckat resultat dessutom. Hon hade redan vid så unga år funnit sin passion i livet. ”Ja, jag kunde faktiskt vakna mitt i natten redan då och smyga mig ut i köket för att måla. På morgonen hittade mamma och pappa en ny tavla och i sängen en sömnig liten flicka som inte gärna ville stiga upp!” Vid sju års ålder antogs hennes första tavlor till en konstutställning – för vuxna.

Ninnis liv började nog ungefär som det gör för de flesta. Med skola och kompisar. Efter gymnasiet blev det en treårig konstutbildning. Pappa Eidor var lokförare och när han bjöd hem en av sina lärlingar på middag slog blixten ned. Ninni och Thomas blev kära. 1994 flyttade de tillsammans till Göteborg. Men livet var inte bara lyckligt. Någonstans i bakhuvudet förstod Ninni att det var något om som inte stod rätt till. Sedan några år hade hon haft en del underliga symtom. Hon hade börjat få domningar i fingrarna och ibland snubblade hon oförklarligt. Men Ninni gillar inte att gå till doktorn så någon undersökning blev det inte tal om.

”Jag hade nog listat ut att det var begynnande MS men ville inte få det bekräftat. I livet är det lätt att vara efterklok. För det mesta ångrar man det man inte gjort, som att gå till läkaren i det här fallet. Men i mitt fall var det det bästa jag någonsin låtit bli att göra. Hade jag fått min diagnos redan då hade vi aldrig vågat skaffa barn. Men det gjorde vi och 1997 fick vi vår älskade son Gustafw. Ja, jag vet, det är en lustig stavning men vi brukade åka till Medeltidsveckan i Visby och där hade vi stött på den här uråldriga varianten.”

Bara sex månader efter att de blivit föräldrar kom Ninnis diagnos. Sjukdomsförloppet hade fortskridit och det hade blivit ohållbart att inte reda ut vad som var fel. ”Beskedet var inte jättedramatiskt, jag hade ju anat vad som var på gång. Men det är klart, livet blev både tungt och mörkt ett tag fast jag kravlade mig ganska snart upp i ljuset igen. Inget blir ju bättre av att man gräver ner sig. Dock så var det en tanke som inte ville släppa taget och det var att jag aldrig riktigt fått klara mig på egen hand i livet. Och om det någonsin skulle ske så började det bli bråttom. Någonstans i bakhuvudet fanns det nog en annan tanke med. Jag vill aldrig ligga en annan människa till last.”
Ninni och Thomas var lyckliga tillsammans och klarade av föräldraskapet på bästa sätt men när Gustafw var tre år bestämde de sig gemensamt för att flytta isär. Fortfarande som bästa vänner men nu istället som grannar.

Ninni är född högerhänt men sjukdomen orsakade en förlamning som påverkade såväl armen som benet på den sidan. Typiskt Ninni så bestämde hon sig då för att bli vänsterhänt. Ett bra beslut som faktiskt höll i flera år innan sjukdomen slutligen hade tagit över även den sidan av kroppen. Nu blev livet tråkigt. Den enda delen som nu fungerade som tidigare var huvudet. Och värst av allt var att Ninni inte längre kunde ägna sig åt sin passion – måleriet.

Men ett oväntat förslag från assistent Marie kom att ändra på den saken. ”Varför testar du inte att måla med penseln i munnen?” Är du inte klok? svarade Ninni. Hur skulle det gå till? Men trots att det lät helt omöjligt så lät det spännande med. Eftersom Ninni gillar utmaningar och är både både envis och positiv så dröjde det inte länge innan det började fungera riktigt bra. ”Och som munmålare har jag lustigt nog släppt alla mina tidigare konstnärliga hämningar.”

Idag har Ninni gått över från olja till att måla med akrylfärger. Men främst akvarell. ”Ja, jag älskar att måla med vattenfärger och jag målar varenda dag. Jag börjar alltid med att sätta penseln på arket eller duken och så får associationerna flöda fritt till verket är färdigt. För det mesta blir det ett landskap, människor, djur eller blommor. Eftersom jag ofta målar liggandes i sängen händer det att mina lakan får nya och oväntade mönster, men det är sånt man får leva med. För jag lever ju faktiskt igen! Konsten har givit mig livet tillbaka. Och när jag blev antagen som stipendiat av Mun- och Fotmålarna kunde jag inte tro att det var sant. Det var ett fantastiskt erkännande av min konstnärliga förmåga. Dessutom har det givit mig en samhörighet som jag aldrig hade vågat drömma om.”

Jag avslutar min intervju med en enkel fråga till Ninni. Har du någonting du drömmer om idag? Ja, svarar Ninni direkt. Att få träffa Lars Lerin. Han är min stora konstnärliga förebild. Och så har han betytt så mycket för så många.

Med de orden tackar jag Ninni för att hon delat med sig så öppenhjärtigt av sitt liv. När jag sitter här och skriver tänker jag på vilka förebilder Ninni och de andra mun- och fotmålarna själva är för såväl mig som alla andra som fått upp ögonen för deras unika konst. Om ni mot alla odds har skapat så bra liv så ska väl vi andra också kunna det. Tack, ni är fantastiska!