Eva Backlund

Munmålare

Låt oss flytta oss tillbaks till 1998. Eva är 25 år och sommarnatten härlig. Det är lördag och hennes kamrater ligger redan i vattnet när hon springer ut på bryggan. Som i ultrarapid tar hon sats, skjuter ifrån och sträcker ut kroppen där hon svävar genom luften. Hon vet att hon måste plana ut så snart hon bryter den mörka vattenytan för det är inte särskilt djupt här. Eva känner väl till förhållandena men vad hon inte vet är att vattenståndet sjunkit markant och att det bara är 40 cm djupt där hon dyker i. Med full kraft slår hennes huvud i botten och hon blir liggande till synes livlös under vattnet.

”Jag kommer ihåg chocken när jag slog i. Medvetandet förlorade jag aldrig och det första jag insåg där jag låg var att jag inte kunde röra mig. Hur jag än försökte hände ingenting. Jag tänkte – får jag inte upp handen nu kommer jag aldrig upp igen och hur det nu gick till lyckades jag tillslut få upp en arm och en av mina kamrater fick syn på mig. Hade det inte varit för honom hade jag varit död idag.”

Eva fördes till Umeå lasarett där läkarna kunde konstatera skadans omfattning. ”De var väldigt snälla men vad skulle de säga? Jag blev sakligt informerade att jag knäckt fyra halskotor, med andra ord brutit nacken och att jag skulle förvänta mig att leva resten av livet förlamad. Det var då jag bestämde mig för att aldrig, aldrig någonsin ge upp. Nu du tjejen, tänkte jag, nu gäller det att kämpa.” Och det är precis det Eva gjort – ända sedan dess.

”Det har varit en kamp men med tiden har det visat sig att jag är väl lämpad att acceptera svåra situationer. Jag känner fortfarande att jag har haft tur – jag överlevde ju.

”Det var där jag först fick rådet ta upp mitt gamla intresse att måla, men den här gången med penseln i munnen. Skulle det vara tänkbart? Till en början kändes det hopplöst – ungefär lika omöjligt som att knyta skorna med öronen.” säger Eva och skrattar. Men så efter ett tag insåg hon att det här nog skulle gå att lära sig med tiden – och det gjorde det!

Efter några års träning ansåg Eva tillslut att verken dög att visas upp. Vid det här laget hade hon ännu inte hört talas om Mfk men så en dag fick hon se mun- och fotmålarnas konstkalender. ”Jag blev helt tagen. Gick det att bli så skicklig med penseln i munnen? Vilken utmaning! Efter en tid hörde jag av mig till förlaget. Skulle jag duga?” Nu dröjde det inte länge innan hon fick sitt efterlängtade erkännande. Eva hade blivit antagen som stipendiat!”

Idag är Eva en driven munmålare och konsten hennes viktigaste syssla. Hennes utveckling går inte att ta miste på och det är i skapandet hon finner frid och får kraft. ”Man har så mycket i sig som måste ut. Nog är det väl märkligt att saker man inte alltid kan klä i ord har så lätt att komma till tals på duken. Vore det inte för måleriet vet jag inte hur mitt liv skulle te sig.”

När jag lyssnar till Evas berättelse glömmer jag gång på gång hur hennes vardag skiljer sig från min – och från det liv hon en gång levt. Trots, eller kanske på grund av allt hon varit med om, rör hon sig helt odramatiskt mellan stora och små frågor. Det får mig att inses att om bara viljan och glädjen finns så kan livet gå vidare hur hopplöst det än kan tyckas i vissa stunder. Evas historia är gripande och det hon varit med om är så stort att vi inte ens i vår vildaste fantasi kan eller vill föreställa oss det. Men när jag möter hennes blick känner jag en sällan skådad energi. ”Jag lever ju!” säger hon med ett stort varmt leende. Och hennes livsglädje går inte att ta miste på. Eva har precis som så många andra mun- och fotmålare bevisat att om bara viljan finns – då kan man…

På julafton 2020 gifte hon sig lyckligt med sin älskade Kent.

Vill du läsa mer om Evas levnadsöde? Då ska du beställa boken Änglavakt genom Mfk. I berättelsen som hon under flera år skrivit med hjälp av en blompinnen i munnen berättar Eva på ett inspirerande sätt om sitt liv före och efter den där ödesdigra natten 2 augusti 1998. Boken finns även tillgänglig som talbok på biblioteket. Under 2021/2022 beräknas del två komma ut.